How could we let it slip away.

I fyra år, har jag suttit på mitt rum och aldrig vågat gå nån stans, aldrig vågat ta en chans allt har varit grått och svart och dagen alltid natt Ingenting är som förut...
du hade levt ungefär en fjärdedel av ditt liv. Förstod hur det kändes att få leva på lånad tid. våra timmar dom rann snabbare än sanden i ett glas.
När läkarn ringde förstod jag vad som hade hänt. Han hade börjat räkna sitt liv i procent. jag kunde aldrig ana de plågor som du kännt alla timmar som vi brännt.
Romans för timmen, det visste både du och jag. Ett liv i minnet, för allting verkar sitta kvar. Den sissta timmen, det visste både du och jag. Ett liv med minnen, för allting verkar sitta kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Hur kan jag kontakta dig via mejl?: (publiceras ej)

Vad heter din blogg?:

Vad vill du säga gullet?:

Trackback
RSS 2.0